1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
55
56
57
58
|
<sect1 id="ai-leapyear">
<sect1info>
<author
><firstname
>Jason</firstname
> <surname
>Harris</surname
> </author>
</sect1info>
<title
>Skottår</title>
<indexterm
><primary
>Skottår</primary>
</indexterm>
<para
>Jorden har två huvudsakliga rörelsekomponenter. För det första så snurrar den runt sin rotationsaxel, och en fullständig rotation tar en <firstterm
>dag</firstterm
> att fullborda. För det andra så går den i en bana runt solen, och ett fullständig banvarv tar ett <firstterm
>år</firstterm
> att fullborda. </para
><para
>Normalt består ett <emphasis
>kalenderår</emphasis
> av 365 dagar, men det visar sig att ett <emphasis
>sant</emphasis
> år (dvs. ett fullständigt varv för jorden runt solen, som också kallas ett <firstterm
>tropiskt år</firstterm
>) är lite längre än 365 dagar. Med andra ord, tiden det tar för jorden att fullborda ett omloppsvarv, gör den 365,24219 varv runt sin egen axel. Bli inte alltför förvånad över detta. Det finns ingen anledning att förvänta sig att jordrotationen och banrörelsen ska vara synkrona på något sätt. Det här gör det i alla fall något besvärligt att hantera kalendertid... </para
><para
>Vad skulle hända om vi helt enkelt ignorerade den extra rotationen av 0,24219 i slutet på året, och bara definierade året att alltid vara 365,0 dagar? Kalendern är i grunden en kartläggning av jordens rörelse runt solen. Om vi ignorerar den extra biten i slutet på året, så kommer kalenderdatumet att driva lite längre efter jordens verkliga position runt solen. Efter några få årtionden, skulle datum för dagjämningspunkterna och solstånden ha drivit märkbart. </para
><para
>I själva verket var det tidigare så att alla år <emphasis
>verkligen</emphasis
> definierades att ha 365,0 dagar, och kalendern <quote
>drev</quote
> iväg från de verkliga årstiderna som resultat. År 46 <abbrev
>f. Kr.</abbrev
> upprättade Julius Caesar den <firstterm
>julianska kalendern</firstterm
>, som omfattade världens första <firstterm
>skottår</firstterm
>: Han påbjöd att var fjärde år skulle vara 366 dagar långt, så att året var i medeltal 365,25 dagar långt. Det här löste egentligen kalenderdriftsproblemet. </para
><para
>Problemet var dock inte fullständigt löst med den julianska kalendern, eftersom ett tropiskt år inte är 365,25 dagar, utan det är 365,24219 dagar. Man har fortfarande ett kalenderdriftsproblem, det tar bara många århundraden innan det blir märkbart. Så under 1582, påbjöd påven Gregorius XIII den <firstterm
>gregorianska kalendern</firstterm
>, som i stort var likadan som den julianska, men med ytterligare ett trick tillagt för skottår. Jämna århundraden (de som slutar med siffrorna <quote
>00</quote
>) är bara skottår om de är delbara med 400. Alltså var år 1700, 1800 och 1900 inte skottår (även om de skulle ha varit det med den julianska kalendern), medan år 2000 <emphasis
>var</emphasis
> ett skottår. Det finns alltså fortfarande en liten kalenderdrift, men den uppgår till ett fel på bara tre dagar på 10.000 år. Den gregorianska kalendern används fortfarande som standardkalender i större delen av världen. </para>
<note>
<para
>En rolig trivialitet: När påven Gregorius påbjöd den gregorianska kalendern, hade den julianska kalendern följts i över 1500 år, och därför hade kalenderdatum redan drivit mer än en vecka. Påven Gregorius synkroniserade kalendern genom att helt enkelt <emphasis
>eliminera</emphasis
> tio dagar: Under 1582, var dagen efter fjärde oktober den femtonde oktober! </para>
</note>
</sect1>
|
